Annons

Min celiakihistoria

Idag den 16 maj är det Internationella Celiakidagen och för att uppmärksamma det tänkte jag dela med mig av hur det var när jag fick min celiakidiagnos. Dela gärna med dig av din historia i kommentarsfältet.

Anneli Bark Glutenfria godsaker

Jag fick min celiakidiagnos i februari 2014. Sommaren 2013 konstaterades att jag hade järnbristanemi med ett Hb-värde (blodvärde) på 82. Normalvärde för kvinnor är 120-155. Jag hade känt mig väldigt trött och orkeslös en tid men inte reflekterat över att jag kunde vara sjuk. Jag hade också låga järndepåer i kroppen och fick järntabletter utskrivet. Man påbörjade också en utredning av orsaken till anemin. Det togs prover och man gjorde olika undersökningar för att bland annat se om det kunde vara cancer av något slag. Hela den här perioden fram tills att jag fick min diagnos var jobbig och jag var orolig för leukemi eller annan cancer. Jag kände ju inte igen mig själv eftersom jag var så trött och ibland grät jag av ren utmattning efter en arbetsdag.

Annons

Jag vet att jag blev lite irriterad på en läkare jag hade som efter att inte ha hittat någon orsak till min järnbrist drog slutsatsen att det måste bero på att jag brukade vara ute och springa ganska mycket. Han menade att när man springer slås röda blodkroppar sönder i själva stegisättningen och nästan alla elitlöpare har blodbrist. Visst gillade jag att springa men jag tränade inte överdrivet mycket och vid den här tiden ska tilläggas att jag inte ens orkade springa särskilt mycket. Så jag trodde inte alls på hans förklaring. Det verkade mest som om han ville lägga ner utredningen och ge mig något slags svar. 

Annons

Som tur var togs fler prover på vårdcentralen och efter ungefär ett halvår tog man prov på celiaki. Jag hade aldrig haft en tanke på att det skulle kunna vara det eftersom jag aldrig haft problem med magen. Blodprovet tydde ändå på celiaki och det gjorde att jag fick göra en gastroskopi. Jag själv tyckte att det verkade onödigt eftersom jag var säker på att det inte var det jag hade. Min uppfattning då var att man var tvungen att ha magbesvär för att ha den diagnosen och jag mådde ju inte dåligt när jag åt gluten.

I efterhand har jag tänkt på att jag faktiskt åkte in till sjukhuset akut två gånger inom loppet av ett år med misstänkt blindtarmsinflammation. Första gången var ganska precis ett år innan jag fick min diagnos. Man opererade aldrig bort blindtarmen utan inflammationen fick läka ut av sig själv och läkarna var aldrig helt säkra på att det var blindtarmsinflammation. Med facit i hand kan jag undra om de attackerna kan ha haft något samband med min celiaki. 

Jag älskade att baka även vid den här tiden och jag åt mycket bröd och bakverk med gluten. Därför kom det som en blixt från klar himmel när det vid gastroskopin konstaterades direkt att det var celiaki. Läkaren sa att de inte ens behövde skicka in biopsin från tolvfingertarmen för att det var så tydligt att det var celiaki. Jag hade inget tarmludd alls. Det som normalt ser ut som en frottéhandduk med tarmludd var på mig en slät och glansig yta. Läkaren konstaterade att det var ett typexempel på celiaki och att jag skulle sluta äta gluten omedelbart. Jag minns att jag grät när jag kom ut från sjukhuset. Jag som älskade bröd och framför allt bakverk. Tårtor, bullar och kakor. Jag älskade inte bara att äta det utan även att baka. Nu skulle jag inte kunna äta gott längre och dessutom skulle mitt största intresse tas ifrån mig. Jag var förkrossad. För inte kunde man väl baka glutenfritt? Jag rensade frysen från kakor och bullar och det var jobbigt att göra sig av med allt gott.  

Annons

Men så började jag titta på alla glutenfria alternativ som fanns och jag blev positivt överraskad. Det som jag först såg som världens undergång vändes plötsligt till något spännande och faktiskt lite roligt. Att utesluta vete, råg och korn ur min kost behövde inte betyda att jag skulle bli tvungen att avstå från allt som jag tyckte om. Jag blev snabbt peppad att börja baka glutenfritt och experimentera med glutenfria mjöler. En vecka efter att jag fått diagnosen startade jag en glutenfri blogg. Jag ville dela med mig av mina recept och det jag bakade. Och på den vägen är det..

Idag är jag inte alls ledsen över att jag har celiaki. Jag anser inte att jag behöver offra något på grund av min celiaki och jag har förstått att det går att äta minst lika gott utan gluten. Att bakningen blivit mer av en utmaning gör att det dessutom är roligare att baka nu än tidigare och jag är så oändligt tacksam för att ni är så många som inspireras av min bakning och vill ta del av mina recept. All kärlek jag får från er gör min bakglädje ännu större så TACK för att ni finns, ni är underbara. 

Följ mig gärna på Instagram för mer inspiration.

Annons

Idag tycker jag att det passar bra att fira Internationella Celiakidagen med en glutenfri prinsessrulltårta.

Glutenfri prinsesstårta i form av rulltårta

Dela på:

3 kommentarer till “Min celiakihistoria”

  1. Anna skriver: 16 maj, 2020

    Hej
    Känner igen mig nästan exakt på hur det gick till när du fick din diagnos. Jag hade också, upptäcktes av en slump, mycket lågt hb. Utreddes lite kring olika besvär men de kom inte riktigt på vad det berodde på, kanske att jag var vegetarian..? Så tog min läkare ett glutentest, mest för säkerhets skull. Tydligen hade jag så mycket antikroppar som var mätbart på det testet. Hon sa att det finns ingen annan förklaring än celiaki så gastropi behövdes ej. Men detta var i år, tror blodprover utvecklats en del de senaste åren. Tycker fortfarande det känns lite trist och framförallt känner jag mig lite ”besvärlig” men kanske i kombination med att jag också är vegetarian… tack för många inspirerande recept!


  2. Sanna skriver: 16 maj, 2020

    Jag fick min diagnos 2017, då jag sökt för min mage sen jag var 10 år. Kramper, uppblåst och orkeslös samt eksem på armarna. Fick rådet av avstå laktos ock kortisonkräm till eksemen. I tonåren sa läkarna att det kunde vara stress och ”mensvärk” som gav mig magsmärtor. Var även inne 2 gånger för misstänkt blindtarmsinflammation. I vuxen ålder fick jag ledvärk, framförallt i händerna och fick diklofenak för inflammationen och smärtan. Till slut vad jag så trött och hade så mycket sjukfrånvaro på grund av mitt nedsatta immunförsvar, drog på min minsta lilla förkylning och kunde knappt behålla nån mat och gick ner i vikt. Läkaren jag träffade tyckte att ett glutentest inte var nödvändigt men jag var så arg vid detta laget och sa nu får ni ta mig allvar. Blodprovet var positivt och även gastroskopin visade att jag knappt hade något tarmludd. Skönt med en förklaring men att det skulle ta 10 år att få diagnosen är helt otroligt…


  3. Katarina Johansson skriver: 16 maj, 2020

    Min son fick diagnosen när han va 1 och halvt år. Men vi förstod att det va nåt som va fel han sluta gå, sluta prata hade diarré så fort han åt. Gick till vc åh där fick vi att de va magsjuka han hade. Så bara kokt mat i 2 veckor höll vi på men han blev ju inte bättre. Det slutade med att vi gick till en privat läkare som sa i stort sett bara hon såg honom att jag tror han är glutenintolerant. Så de va bara åka till sjukhuset åh där konstaterades att han va glutenintolerant. Nu är han 30 år mår jättebra men fick tyvärr diabetes för 2 år sen. Han är en riktig kämpe ❤️ ❤️ åh klarar detta jättebra 😍😍. Men jag fattar inte att det ska va så svårt att ställa en diagnos, har förstått att det är lika svårt idag som för 29 år sen


Annons
Annons
Annons
Annons

Laddar